nu är det bara tre timmar kvar av det här året. Ikväll ska Bella få räkor som festmat och vi på boendet har ätit tacos
Jag har fixat Mias och mitt glas till tolvslaget med citronsaft och socker runt kanten. Så det ska vi skåla in det nya året med tänkte jag och för tillfället så är vi nattvakt åt en grannes katt lite spontant då han skulle ut och vi inte tyckte det var lämpligt att hon var ensam ifall hon blir rädd för raketerna kan väl inte säga direkt att Bella är sådär över förtjust i detta. Hon morrar och fräser! Jag kanske håller på att bli förkyld eller om det är från julafton svårt att säga vilket men jag känner obehag i halsen och hostar. Det kan vara allergi som släpper men det kan lika gärna vara första tecknena på en förkylning jag hoppas på allergi då jag inte vill bli förkyld nu när jag ska börja jobba på måndag men det känns lite konstigt att allergin suttit i så här länge det brukar den inte göra vad jag minns i alla fall, det är nämligen inte så att jag utsätter mig för det jag är allergisk för särskilt ofta


God jul och gott nytt år på er

allt är bara tomma ord, ord som ingen förstår alla bara tror att det är bra. Men ni känner inte mig och ni kan inte se mina tankar

Jag är så skör i mig själv att jag går sönder för minsta lilla
Det ser ni inte och ni tolkar signalerna fel
Jag drar mig inte undan för att jag mår bättre jag väljer inte att ha mindre kontakt med personalen för att jag mår bättre och inte har behov av dem i samma utsträckning

Nä
Jag låser er ute eftersom jag vet att i slutänden kommer jag ändå stå där ensam
För jag vet att jag kommer gå sönder förr eller senare

alltså det här med att blogga om positiva saker känns nästan omöjligt.det händer inte så mycket, jag är utan aktivitet i dagsläget.visst jag var och kollade på ett ställe men kände nästan direkt att de inte skulle kunna hjälpa mig. ska träffa Elisabeth imorgon och säga att jag tackar nej till den grejen sedan är det bara att ta kontakt med aktema igen för och se var jag skulle passa in.enda problemet är att jag måste ändra något i min personlighet vilket jag inte alls vet hur jag ska lyckas med och jag mår egentligen skit pga det, vilja att skadaa mig blir bara starkare och starkare för jag är ju värdelös det vet jag ju. man kan omöjligt ändra på den man är och så länge jag inte kan ändra på det så kan jag inte heller komma ut på nån form av aktivering/jobb.jag har liksom två listor en för saker man ska göra och en för vad jag inte ska göraman ska vara artig men inte för privatman ska vara duktig men inte visa detman ska vilja utvecklas men inte visa detja ni ser ju själva

ja som vanligt händer det inte ett skvatt här. jag sover, jag äter, jag handlar, jag städar och jag tvättar samt går och tränar

så ser dagarna och veckorna ut i mitt liv

visst jag tänker på att skära mig jag tänker på att ta en överdos propavan men jag gör det inte

jag bara forsätter att kämpa mig framåt och bort från mitt destruktiva liv men samtidigt vet jag inte ens om jag verkligen vill sluta med det.

jag vet inte hur mycket mer av detta som jag klarar.

jag kämpar så mycket jag bara kan men ändå hjälper det inte de där självskadetankarna blir bara starkare och starkare

och jag börjar bli rädd ritkgit rädd för jag har ingen kontroll på detta alla mina tankar kretsar kring hur jag ska skada mig och när jag ska skada mig, visst det blir fortfarande uppskutet varje dag men samtidigt blir viljan lite starkare för varje gång. och nätterna är fasansfulla om jag inte somnar så tänker jag bara på skärsår

det ända som finns hos mig

skärsår,blod och svält

Man åker till Hageby centrum bara för att man inte kommer på något att göra,  samtidigt som man inser att man inte kan sova bort dagen. Man ser på film efter film samt sitter vid datorn. men det verkar inte alls som om tiden går farmåt

utan snarare att det bara står still och tillslut kommer jag inte på mer grejer

då sätter självskadetankarna in

var ska jag skära mig? hur djupt? ska jag berätta för personalen? litar jag ens på personalen? och varför i helvete har vi vikarier som jag hatar????

jag måste hålla mig borta från boendet för att inte skada mig jag måste vara syselsatt annars tänker jag för mycket.

personalen ser inte bakom min fasad dom ser inte smärtan från år av svek

den tillit som har rasat och troligen inte går att bygga upp ens längre

de säger att jag blivit självständigare men jag tror ibnte jag vet vad det ordet betyder. är jag självständig när jag flyr?

jag försöker dra ner på maten igen och vara ute och gå mycket kanske borde jag ställa mig på vågen som självklart visar plus som vanligt jag vill bli av med min vikt för jag hatar den så mycket fast jag försöker faktiskt äta mer frukt istället för chips tyvärr är colan svårare

Ja det är ett beteende som jag börjar bli bra trött på:

Tänk om det kunde släppa någon gång?  trots att jag verkligen försöker allt vad jag har, men ändå står jag där vid kanten.

Jag står fortfarande vid den där jävla kanten och balanserar. Tar jag ett steg fram så faller jag men ändå är det omöjligt att ta ett kliv ifrån, det bara ett ynka steg bak hur kan det vara så svårt?

Men så fort det händer något negativt så står jag där på kanten, ska jag eller ska jag inte skära mig? Jämt detta velande fram och tillbaka helt utan resultat det blir varken förbättring eller försämring det är bara ett tomt vakuum. Mitt självskadebettende började när jag gick i åttan det har pågått i tretton år och mitt längsta uppehåll var på tre år, men inombords känns det lika dant som i åttan. Att jag inte kan klara mig utan det att det inte finns något annat som fungerar lika bra. Samtidigt så vet jag att den känslan är en lögn, en riktigt fet stor lögn som aldrig kommer omvandlas till sanning.

Jag blir galen av detta beteende för om det fortsätter så kommer jag dö till slut, någon gång kommer det där sista snittet som blir för djupt.