Direktlänk till inlägg 29 juni 2016
Ja det är ett beteende som jag börjar bli bra trött på:
Tänk om det kunde släppa någon gång? trots att jag verkligen försöker allt vad jag har, men ändå står jag där vid kanten.
Jag står fortfarande vid den där jävla kanten och balanserar. Tar jag ett steg fram så faller jag men ändå är det omöjligt att ta ett kliv ifrån, det bara ett ynka steg bak hur kan det vara så svårt?
Men så fort det händer något negativt så står jag där på kanten, ska jag eller ska jag inte skära mig? Jämt detta velande fram och tillbaka helt utan resultat det blir varken förbättring eller försämring det är bara ett tomt vakuum. Mitt självskadebettende började när jag gick i åttan det har pågått i tretton år och mitt längsta uppehåll var på tre år, men inombords känns det lika dant som i åttan. Att jag inte kan klara mig utan det att det inte finns något annat som fungerar lika bra. Samtidigt så vet jag att den känslan är en lögn, en riktigt fet stor lögn som aldrig kommer omvandlas till sanning.
Jag blir galen av detta beteende för om det fortsätter så kommer jag dö till slut, någon gång kommer det där sista snittet som blir för djupt.
sitter här framför min dator tänker både bakåt och framåt i tiden. framtid det känns läskigt det där med att vara vuxen och göra vuxengrejer jobb skulle jag någonsin klara ett vanligt jobb? kommer min asperger alltid hindra mig från att försöka nå ...
nä jag tror inte det kommer någon mer snö längre det känns alldeles för vårigt ute och dessutom är vi snart inne i mars. Imorgon ska jag jobba igen och efter det är det helg och tunnelbanan på kanal 5. Det är ett av mina favoritprogram och det ska ja...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 | 7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 | 23 |
24 | 25 | 26 |
|||
27 |
28 |
29 | 30 | ||||||
|
att skära sig är bara en flykt jag borde stanna och slåss för mitt liv, jag har lika stor rätt att leva som alla andra