idag är en stor dag för idag har jag träffat min pappa på jag vet inte hur många år gick högstadiet sist vi sågs.
Jag har jättetrevligt här oc ska precis äta vattenmelon som jag älskar. Skriver mer i morgon

det hjälper inte hur mycket jag än tänker jag kommer inte fram till något svar. Ska jag byta till capio eller vara kvar på vrinnevi?
Ska jag ge efter för ångesten? Även om det innebär risken att skära för djupt. Kan jag verkligen bli bättre och vill jag ens bli frisk?
Jag behöver komma fram till ett beslut men det känns helt omöjligt tyvärr. Och inte går det att prata med någon om ångesten som sakta kväver mig, och mamma tjatar om mina mediciner jag vet inte hur jag ska göra

det är fortfarande tufft utan Sandra och Eleen speciellt på nätterna när jag ska sova för det är då som tankarna snurrar. Det är blandat saknad självskadande och sorg i en evig cirkel går det ens att bryta min negativa cirkel? Jag vet inte det känns som detta bara upprepas och upprepas och jag bara sitter fast i mitten. Visst det går bra på dagarna men det är för att jag håller igång och inte tänker så mycket.
Men man måste slappna av ibland som när man ska sova.

ja ni det här med att blogga med en katt är inte det lättaste, någon ska sitta i knät eller ligga på tangentbordet.

tänk att det blev en katt trots allt, så nu bor det både en kanin och en katt här hos mig. Mitt mående har stabiliserats och jag går inte runt med självmordstankar dagligen längre, visst självskadetankarna är där men inte lika starka dom heller

så det börjar bli bättre vilket faktiskt känns skönt, är ju så trött på skiten att jag spyr på den. min katt heter Bella och har bott en vecka hos mig nu, det är en välidgt kelig madam som verkar gilla att ligga i knät. och snart är det påsk jag har fixat påskägg till Bella och Filur samt mamma då jag var och handlade idag.  

usch känner mig hemsk, jag borde vilat och inte jobbat med förkylningen.

Har ju varit förkyld sedan i lördags och jag är nu supertäppt hostar och nyser samt har lite ont i halsen men feberfri och känner mej pigg ju
Så jag gick till jobbet och jobbade. Och som tur är så har vi inte så många katter för tillfället vilket känns bra allergimässigt
för mig men ändå jag blev förkyld jag som så sällan blir sjuk är över ett år sedan jag var sjuk sist. Otroligt att jag blev sjuk ändå ja jag blir lika förvånad varje gång som jag blir sjuk

ja då var man tillbaka på noll igen då, att jag aldrig lär mig!
Jag börjar bli riktigt trött på det här beteendet men ändå lyckas jag inte bryta det. Det känns så hopplöst att alltid falla tillbaka och få börja om på noll. Ett beteende som mina anhöriga inte förstår, dom förstår inte att det blir som ett beroende av det. Och vassa saker är så lätta att komma åt De finns ju överallt.

Imorgon flyttar det hem en katt till mig och nästa fredag kommer en Emmaljunga scooter i alla fall och det är ju positivt men något mindre positivt är att jag känner av i halsen så jag har nog en förkylning på G inte kul alls

vad gör man när smärtan blir så stor att man inte orkar mera? Visst jag tappar i vikt det är ju bra men tyvärr blir mitt självskadebeteende bara allt värre jag vet inte vad jag vill
Vart jag är påväg önskar bara att tiden skulle stå stilla.

Vill inte försöka jobba upp mitt mående heller det är alldeles för mycket

Inombords skriker jag men det är ett skrik som jag ej får ut
Jag kan inte uttrycka vad jag känner så jag tar till den enda metod som jag har helt enkelt

jag fryser något oehört kan inte fatta att det kan vara så kallt inomhus! Ångesten är på Max konstant och jag vill bara ge upp och skita i allt men samtidigt vill jag inte missa mitt jobb. För jag trivs verkligen med jobbet och så har jag ju precis börjat oxå så jag vill inte börja med att vara frånvarande direkt. Samtidigt som jag gråter och bara vill ta den där överdosera för att få slut på allt jobbiga så kan jag inte ta steget, eller ja jag kan inte ta något steg i någon riktning det är bara låst. Orkar inte sova men orkar inte vara vaken heller
Står inte ut med att vara såhär nere igen det hade ju precis vänt för mig. Det började ju bli ljust
Känner mig apatisk orkar fan inte resa mig en gång till