på fredag är det midsommar tänk vad fort tiden går.

jag har inte gjort så mycket sedan jag skrev sist bara jobbat handlat mat tvättat och varit hemma=dötråkigt

jaha onsdag idag vilket betyder handling och sallad köpte två vattenmeloner då jag älskar vattenmelon och två liter jordgubbar samt en ask vindruvor plus mat och balsam.

i tisdags jobbade jag och pssade mirre på nosen redan i början av passet innan jag öppnade föntret i den buren.

och i första buren var det plötsligt massa blod sedan räktes en av katterna mat och blod så vi satte den i en bur i kapprummet där vi kunde ha bättre koll. jag kollade båda katterna när vi upptäkte blodet kännde över kroppen och kollade i nos/mun/bak men fann ingen orsak til blodet. strax efter att jag vänt ryggen emot blev jag tillbaka ropade då katten hade spytt hår/blod/mat så det blev att moppa golv för mig medan den andra tjejen torkade upp spyan och paula ringde inger

sedan var det bara att jobba på.

jag hoppas det gått bra med katten och håller tummarna för att hon mår bättre när jag kommer imorgon

idag har jag köpt en kamera den är jätteliten och röd med hello kitty på perfekt som kompliment till min systemkamera

med andra ord:)

sedan har jag spelat lite the sims2 och pratat med min katt som för övrigt kommer följa med mig til jobbet i morgon för att få klorna klippta och så får jag inte glömma att stanna till vid en bankomat innan jobbet då jag ska köpa min skötväska i morgon

det hjälper inte hur mycket jag än tänker jag kommer inte fram till något svar. Ska jag byta till capio eller vara kvar på vrinnevi?
Ska jag ge efter för ångesten? Även om det innebär risken att skära för djupt. Kan jag verkligen bli bättre och vill jag ens bli frisk?
Jag behöver komma fram till ett beslut men det känns helt omöjligt tyvärr. Och inte går det att prata med någon om ångesten som sakta kväver mig, och mamma tjatar om mina mediciner jag vet inte hur jag ska göra

det är fortfarande tufft utan Sandra och Eleen speciellt på nätterna när jag ska sova för det är då som tankarna snurrar. Det är blandat saknad självskadande och sorg i en evig cirkel går det ens att bryta min negativa cirkel? Jag vet inte det känns som detta bara upprepas och upprepas och jag bara sitter fast i mitten. Visst det går bra på dagarna men det är för att jag håller igång och inte tänker så mycket.
Men man måste slappna av ibland som när man ska sova.

jag har försökt att glömma henne ja verkligen ansträngt mig för att släppa taget. Dock utan något vidare resultat.
Försökt förtränga minnena både det positiva och det negativa jag har snart använt alla mina vanliga metoder tagit till alla knep

Låtit bli att känna efter fokuserat på annat och det går hyfsat på dagen när jag är sysselsatt men så fort jag slappnar av så är tankarna där igen allt kommer tillbaka och det gör så fruktansvärt ont

Det går inte att glömma henne mina barriärer är för svaga för att kunna ta bort det som gör ont kommer det någonsin släppa?
Hur svårt är det att inse att hon inte kommer tillbaka?
Jag önskar att hon åtminstone kunde ha varit ärlig jag förstår inte varför hon ljög för mig

min favorit i personalen bestämde sig för att ha tjänstledigt för att testa på nytt jobb. Jag saknar henne så det gör ont
Trodde inte det skulle kännas så hemskt men det gör det. Jag saknar hennes doft, hennes set att klappa på en. Att fråga efter vällingpip ja allt.

Jag kan inte förstå varför detta händer igen och igen det är alltid samma mönster så jag borde lärt mig man ska inte lita på någon annan än sig själv.


Jag anser att hon borde avslutat det hon påbörjat. Är det okej om känslorna kommer såhär i efterhand? Är det okej att känna sig sviken?och varför känner jag alls?