idag fyller jag 27år!!!! Tänk att jag blir 27 det var det nog ingen som trodde när jag föddes. De trodde nog inte att jag skulle överleva natten ens. Men jag är stark mycket stark och vill leva. Jag har massor med saker som jag vill göra. För exakt 27år sedan så kom mormor för att hälsa på oss men mina föräldrar hann inte hämta henne på terminalen för de behövde åka till BB istället.

håller på att planera julklappar men det är så svårt. Emi är helt omöjlig att komma på grejer till och Benjamin som ju borde vara enklast är supersvår. Det får inte vara för tungt eftersom det ska skickas och inte vara för stort för då går det inte att skicka (blir för dyrt)
Och så kommer Sara men hennes kan man nog skjuta lite på eftersom vi troligen inte träffar henne i jul. Däremot funderar jag på att åka ner till henne när hon fyller år och du kan man ge henne hennes julklappar då. Hej mellanrea liksom? man får ju vara smart!
Måste köpa en tomteklänning till Novalee oxå till jul

det snurrar i allt snabbare tempo och jag hinner inte med...
Så förbannad på personalen samtidigt som jag är superglad, jag har en väldig ångest och vill skada mig så gärna samtidigt blir det bättre att prata med personalen. Men samtidigt som det var bättre när jag fick prata med personalen så stegrade ångesten något enormt. Vill kräkas för att bli av med skiten men kan inte, och vill ju egentligen inte det. Ångesten ger mig skuldkänslor när den kommer och jag fått uppmärksamhet jag vill inte ses som egoistisk för att jag skadar mig trots att jag fått uppmärksamhet av personalen, att personalen tagit sig tid.

jag känner mig så explosiv! Det bara kokar i mig och jag vet inte vad jag ska göra, känns som jag förlorar all kontroll som jag brukar ha. Förstår inte vad det är som händer med mig varför får jag dessa känsloutbrott? Det enda som finns i min värld är att skada, jag måste kolla att personalen inte lämnar mig, jag funderar över att ta mitt liv ganska ofta nu för tiden. Och jag orkar inte försöka prata med personalen eller be om hjälp och jag kan inte använda mig av känslokorten för jag vet inte vad jag känner egentligen får verkligen ingen rätsida på det hela allt är så omöjligt.

ibland underar jag vad sjutton jag håller på med. har verkligen ingen koll alls och allt bara känns så jävla hopplöst.

valde att göra om min blogg var så trött på den förra och inget där stämde på mig längre det var inte den persoen som jag var längre fast å andra sidan vet jag vem jag är? nää tro inte det faktikst  jag sitter fortfarande fast i mitt helvete, det har gått tio r och jag har inte kommit längre än så här!

det är ju otroligt men borde det inte göra mindre ont nu? borde jag inte klara det här bättre jag är ju inte den tjejen längre idag är jag vuxen jag kan leva mitt eget liv och det förflutna borde inte påverka mig så.